I slutet av augusti och medan jag satte mig och tittade på nyheter om politik och valet i Sverige fick jag en idé till en ny novell. Allt jag kände i den stunden var att den novellen måste skrivas och att den kommer att vara viktigt. Jag skrev novellen snabbt i två dagar innan mitt universitet börjar.
Novellen fick titeln: Dagen som jag lämnade barndomen och den handlar om politik och hur ett invandrarbarns ser på partier och valet i Sverige. Eftersom jag inte hade 
så mycket tid på mig att få novellen att bli publicerad så jag publicerade den på Facebook så att min text når andra.
Novellen fick mycket uppmärksamhet och blev delade av många på Facebook. Väldigt glad och tacksam att jag lyckades skriva novellen och dela den med många andra. Här nedan kan ni läsa Dagen som jag lämnade barndomen . Skicka gärna till mig vad ni tycker om det arbete. 🙂
Dagen som jag lämnade barndomen
2018, augusti.
Skolan hade börjat och jag skulle börja femman. Den började efter en härlig och skön sommar som jag tillbringade i stan och på stranden. Jag var inte helt förberedd att börja skolan igen eftersom den första dagen i skolan började när vi skulle fira Eid al adha, den muslimska högtiden. Eiden här har ingen glädje som Eid i Syrien har. Trots att jag lämnade Syrien när jag var tre och halvt år och jag inte kan minnas hur Eid var, fantiserar jag alltid om att det var en glädjefull tid för alla, speciellt för barnen. De går runt med nya kläder, leker och äter godis. Men den där Eid, i Sverige, vi skulle ju börja skolan. Det året var jag glad för att läraren sa till mig att jag skulle få börja i en vanlig svensk klass och inte med språkintroduktionsklass. Min svenska hade blivit bättre enligt vad min lärare sa, plus att jag hade börjat gilla matte. Dessa två fina nyheter gjorde min pappa glad.
Jag minns den dagen när han kom för att hämta mig. Han stannade en liten stund med läraren och frågade hur jag var i skolan. Pappas leende blev stort och brett när han hörde att jag var en duktig kille. Han blev glad också över att jag skaffat mig en svensk kompis. När vi gick ut ur skolan på väg hem, lyfte pappa upp mig. Pappa lyfte och kramade mig så jag knappt kunde andas. Jag minns fortfarande hur glad och stolt han var och jag blev förvånad över det. Pappa höll min lilla hand och jag gick bredvid honom med min stora ryggsäck. Jag gick stolt och berättade för honom om min nya svenska kompis Jimmy och hur snäll han var mot mig.
Vi gick igenom staden upp till torget. Många flaggor med olika färger vajade där i bakgrunden. Jag minns att jag pekade på dem och frågade pappa om det var någon festival med karuseller där. Pappa sa ingenting. När vi närmade oss försökte jag stava vad som stod där på flaggorna. Män och kvinnor som stod under flaggorna hade på sig eleganta kläder, kostymer och fina klänningar. De delade ut flygblad till folk som gick förbi. På vägen såg jag folk som gick runt och diskuterade saker som jag inte visste vad det var. Vi gick förbi ett tält i ljusblått med några vita tecknade blommor på. En kvinna som stod där gav min pappa några av flygbladen. Jag förstod då ingenting av det som hände runt om mig. Jag minns att min pappa höll fast min hand, gick snabbare och bad mig att titta på andra sidan. Jag minns att många svenska röster blandades och ekade. Jag minns en gammal man som satt där på bänken och betraktade oss alla. Han såg på mig, jag minns hans ögon. Jag minns pappas hand som skakade lite i min.
Jag frågade pappa vad det var för något där. Pappa svarade inte förrän vi passerade torget, tälten och flaggorna. Vi gick igenom parken. Många barn lekte och sprang omkring där. Pappa satte sig på gräset under ett träd. Han började prata. När pappa pratar kommer orden ut inte bara genom munnen utan genom hela hans trötta kropp och hans minne. Pappa sa att de olika flaggorna, med olika färger och symboler, kommer att styra Sverige. Jag hade då lust att fråga pappa om den ljusblå flaggan och varför han inte tog deras flygblad. Men pappa verkade ha läst min fråga, han fortsatte: “ Det är politik, min son, politiken är väldigt komplicerad att förstå. Varje politisk grupp som har en flagga kallas för ett parti. Såg du den där flaggan med den blå blomman? Det kallas för Sverigedemokraternas parti. Det är inget demokratiskt parti, det är rasistiskt.” Där slutade pappa att prata och såg på barnen som lekte i parken. Jag tittade på pappa och frågade honom vad ordet rasist betydde. Pappa sa att om man är rasist då gillar man inte människor från andra länder och som ser annorlunda ut. Pappa sa att det partiet hatar oss som är flyktingar och de vill att alla vi åker tillbaka till våra hemländer. Även om där är krig. Jag blev faktiskt sur när jag hörde detta. Jag kom på att tänka på min kompis Hamid som sa till mig en gång att han ber varje natt att hans familj ska få uppehållstillstånd. Jag förstod inte då vad det långa ordet betydde men han förklarade för mig och sa att med hjälp av det långa ordet kommer man att stanna här i Sverige. Man kommer att kunna fortsätta sina studier och ha framtid här. Allt jag tänkte på då var att jag inte ville att Hamid skulle åka bort och lämna skolan här. Han är verkligen en fin kille!
Pappa fortsatte att se på barnen som lekte omkring oss. Sedan sa pappa: “barnen leker där aningslösa och lyckligt ovetande om vad flaggorna på torget betyder. De leker där och tror att det inte spelar någon roll varifrån du kommer eller hur du ser ut”
I den stunden, när pappa sa detta blev allt tyst i mitt huvudet. Jag tänkte på vad han sa. Jag tänkte på hur det var i vår skola, hur det där gick bra att tro att alla barn är lika mycket värda, oavsett hårfärg, hudfärg eller kön. Läraren har alltid behandlat oss lika. Var det sant att utanför min skola gör folk annat?
Frågan blev inte besvarad i mitt huvud och jag såg tyst på barnen som sprang omkring. Jag minns barnens röster, deras skratt och oskyldiga ansikten. Jag kom att tänka på att jag också är ett barn som dem. Men innerst inne visste jag att jag inte är som dem, att jag inte var barn längre. Pappa reste sig och höll min hand igen. Jag minns hans snabba andetag och stora steg. Sen ingenting. Men den dagen är fast i mitt minne.
Nour Al-houda Kanjo
Nour Alhouda Kanjos blog 