Klas de Vylders ungdomsstipendium

Den 30 augusti öppnade jag mejlet och såg:
“ Hej!
För några dagar sedan behandlade vi de ansökningar som kommit in till deVylderstiftelsen
När det gäller det du hittills har skrivit var det bra men dock inte så omfattande att det räckte till ett av våra stora pris
Däremot har vi beslutat att instifta ett stipendium för att uppmuntra riktigt unga författare
Vi har kallat det ”Lilla KlasdeVylderstipendiet, det är på 10 000 kronor och vi har gett det till dig.” ”Juryns motivering: Ett författarskap vi gärna vill följa!”

Jag kunde knappt tro detta! Jag blev tårögd och sprang och berättade det till min mamma medan hon kramar mig.
Det var i höstas där jag ansökte till KlasdeVylderstipendiet. Jag hade då bara tre publicerade noveller och jag hade inget hopp att jurjen väljer mig. Jag tänkte att de kommer att välja de författare som har skrivit många tjocka böcker och inte välja noveller som en ung ny syrisk tjej har skrivit.

MEN DET HÄNDE! Och det som är roligt är att Lilla KlasdeVylderstipendie kommer att fortsätta för att uppmuntra unga invandrare författare att skriva!

Torsdag den 18 oktober var det Klas deVylders prisutdelning på Författarnas Hus i Stockholm. Väldigt mysigt och trevligt var det. Jag är väldigt tacksam och glad att jag fick det stipendiet. Jag pratade om det jag skriver och högläste början av min debutnovell “En stängd himmel”. Jag ser fram emot att ge ut min egen novellsamling någon dag. Det var roligt att träffa andra invandrare författare som blivit etablerade här i Sverige. Mycket inspiration fick jag.
Tack alla ni som uppmuntrar mig och fortsätter läsa mina noveller!!

Tills nästa gång,
Nour

44358947_1226592107479118_59799091655213056_o
Skriv en bildtext

44456699_1226405227497806_770020316855402496_n20181018_205744.jpg20181018_193918.jpgSnapchat-1815450435.jpg

20181018_214133.jpg20181018_193902.jpg

Annonser

Fjärde novell: ”Vägar som inte finns”

Hej alla!

Nu kan jag äntligen få berätta om att jag fått ännu en novell antagen i en antologi. Så här kommer den alltså se ut.😍

”Vägar som inte finns” kommer att vara i antologin Över en fika kan allting hända. Den är femte antologin jag har en novell med i. Spännande!🌸📖💗📝

”Över en fika kan allting hända. Vi umgås, jobbar, pluggar, planerar, filosoferar och löser världsproblem. I denna novellantologi som lanseras kring första advent samsas självupplevda och skönlitterära berättelser om den viktiga fikastunden. 32 författare ger dig inspirerande, underhållande och tankeväckande berättelser om exempelvis viktiga beslut, överraskande möten, oanad kärlek och oväntade möjligheter.”  Ariton förlag.

http://www.alltomskrivande.se/en-viktig-fika-med-nour-al-houda-kanjo/

42333863_1508267399317994_9185811547123875840_n

NOVELL: Dagen som jag lämnade barndomen

I slutet av augusti och medan jag satte mig och tittade på nyheter om politik och valet i Sverige fick jag en idé till en ny novell. Allt jag kände i den stunden var att den novellen måste skrivas och att den kommer att vara viktigt. Jag skrev novellen snabbt i två dagar innan mitt universitet börjar. 

Novellen fick titeln: Dagen som jag lämnade barndomen och den handlar om politik och hur ett invandrarbarns ser på partier och valet i Sverige. Eftersom jag inte hade 41149354_1199740383497624_3127902532806901760_n så mycket tid på mig att få novellen att bli publicerad så jag publicerade den på Facebook så att min text når andra.

Novellen fick mycket uppmärksamhet och blev delade av många på Facebook. Väldigt glad och tacksam att jag lyckades skriva novellen och dela den med många andra.  Här nedan kan ni läsa Dagen som jag lämnade barndomen .  Skicka gärna till mig vad ni tycker om det arbete. 🙂

                                               

                                     

                              Dagen som jag lämnade barndomen

2018, augusti.
Skolan hade börjat och jag skulle börja femman. Den började efter en härlig och skön sommar som jag tillbringade i stan och på stranden. Jag var inte helt förberedd att börja skolan igen eftersom den första dagen i skolan började när vi skulle fira Eid al adha, den muslimska högtiden. Eiden här har ingen glädje som Eid i Syrien har. Trots att jag lämnade Syrien när jag var tre och halvt år och jag inte kan minnas hur Eid var, fantiserar jag alltid om att det var en glädjefull tid för alla, speciellt för barnen. De går runt med nya kläder, leker och äter godis. Men den där Eid, i Sverige, vi skulle ju börja skolan. Det året var jag glad för att läraren sa till mig att jag skulle få börja i en vanlig svensk klass och inte med språkintroduktionsklass. Min svenska hade blivit bättre enligt vad min lärare sa, plus att jag hade börjat gilla matte. Dessa två fina nyheter gjorde min pappa glad.

Jag minns den dagen när han kom för att hämta mig. Han stannade en liten stund med läraren och frågade hur jag var i skolan. Pappas leende blev stort och brett när han hörde att jag var en duktig kille. Han blev glad också över att jag skaffat mig en svensk kompis. När vi gick ut ur skolan på väg hem, lyfte pappa upp mig. Pappa lyfte och kramade mig så jag knappt kunde andas. Jag minns fortfarande hur glad och stolt han var och jag blev förvånad över det. Pappa höll min lilla hand och jag gick bredvid honom med min stora ryggsäck. Jag gick stolt och berättade för honom om min nya svenska kompis Jimmy och hur snäll han var mot mig.

Vi gick igenom staden upp till torget. Många flaggor med olika färger vajade där i bakgrunden. Jag minns att jag pekade på dem och frågade pappa om det var någon festival med karuseller där. Pappa sa ingenting. När vi närmade oss försökte jag stava vad som stod där på flaggorna. Män och kvinnor som stod under flaggorna hade på sig eleganta kläder, kostymer och fina klänningar. De delade ut flygblad till folk som gick förbi. På vägen såg jag folk som gick runt och diskuterade saker som jag inte visste vad det var. Vi gick förbi ett tält i ljusblått med några vita tecknade blommor på. En kvinna som stod där gav min pappa några av flygbladen. Jag förstod då ingenting av det som hände runt om mig. Jag minns att min pappa höll fast min hand, gick snabbare och bad mig att titta på andra sidan. Jag minns att många svenska röster blandades och ekade. Jag minns en gammal man som satt där på bänken och betraktade oss alla. Han såg på mig, jag minns hans ögon. Jag minns pappas hand som skakade lite i min.

Jag frågade pappa vad det var för något där. Pappa svarade inte förrän vi passerade torget, tälten och flaggorna. Vi gick igenom parken. Många barn lekte och sprang omkring där. Pappa satte sig på gräset under ett träd. Han började prata. När pappa pratar kommer orden ut inte bara genom munnen utan genom hela hans trötta kropp och hans minne. Pappa sa att de olika flaggorna, med olika färger och symboler, kommer att styra Sverige. Jag hade då lust att fråga pappa om den ljusblå flaggan och varför han inte tog deras flygblad. Men pappa verkade ha läst min fråga, han fortsatte: “ Det är politik, min son, politiken är väldigt komplicerad att förstå. Varje politisk grupp som har en flagga kallas för ett parti. Såg du den där flaggan med den blå blomman? Det kallas för Sverigedemokraternas parti. Det är inget demokratiskt parti, det är rasistiskt.” Där slutade pappa att prata och såg på barnen som lekte i parken. Jag tittade på pappa och frågade honom vad ordet rasist betydde. Pappa sa att om man är rasist då gillar man inte människor från andra länder och som ser annorlunda ut. Pappa sa att det partiet hatar oss som är flyktingar och de vill att alla vi åker tillbaka till våra hemländer. Även om där är krig. Jag blev faktiskt sur när jag hörde detta. Jag kom på att tänka på min kompis Hamid som sa till mig en gång att han ber varje natt att hans familj ska få uppehållstillstånd. Jag förstod inte då vad det långa ordet betydde men han förklarade för mig och sa att med hjälp av det långa ordet kommer man att stanna här i Sverige. Man kommer att kunna fortsätta sina studier och ha framtid här. Allt jag tänkte på då var att jag inte ville att Hamid skulle åka bort och lämna skolan här. Han är verkligen en fin kille!

Pappa fortsatte att se på barnen som lekte omkring oss. Sedan sa pappa: “barnen leker där aningslösa och lyckligt ovetande om vad flaggorna på torget betyder. De leker där och tror att det inte spelar någon roll varifrån du kommer eller hur du ser ut”
I den stunden, när pappa sa detta blev allt tyst i mitt huvudet. Jag tänkte på vad han sa. Jag tänkte på hur det var i vår skola, hur det där gick bra att tro att alla barn är lika mycket värda, oavsett hårfärg, hudfärg eller kön. Läraren har alltid behandlat oss lika. Var det sant att utanför min skola gör folk annat?

Frågan blev inte besvarad i mitt huvud och jag såg tyst på barnen som sprang omkring. Jag minns barnens röster, deras skratt och oskyldiga ansikten. Jag kom att tänka på att jag också är ett barn som dem. Men innerst inne visste jag att jag inte är som dem, att jag inte var barn längre. Pappa reste sig och höll min hand igen. Jag minns hans snabba andetag och stora steg. Sen ingenting. Men den dagen är fast i mitt minne.

 

Nour Al-houda Kanjo

 

Mitt Andra Hem, Simrishamn

Simrishamn. Torget och gamla kyrkan. Himlen och solen vandrar på de oändliga gatorna. Värmen och solen färgar allt. Jag lägger mig i gräset och drömmer. Fred, vågorna och blåa havet. Ett annat gult hav på andra sidan och det doftar. Doftar sommar och för mig är Simrishamn sol och sommar. Jag vilar där och solens strålar värmer mitt ansikte.
Stillhet. Grönt. Orden och tankarna tar slut. Allt är vackert, jag vill stanna här, upptäcka varje sten och blomma i åkrarna, bo här. Simrishamn är kärleken. Här finns det inga gränser och kartor. Här hittade jag mitt andra hem.
Nour
FB_IMG_1534025224889.jpg

FB_IMG_1526719043779.jpg

 

 

 

Mikronovell: Den första sommaren med dig

 


I somras (sommaren 2017) skrev jag en mikronovell inför någon novelltävling. Novellen blev inte publicerad därför tänkte jag nu dela den mikronovellen med er.

Novellen handlar om den typiska svenska sommaren ur invandrares ögon. Skriv till mig gärna i kommentarerna vad ni tycker om novellen. Glöm inte att trycka på “Följ” så att ni följer min blogg och läser vad jag skriver!
Ha en trevlig läsning! 🙂
Nour

                          Den första sommaren med dig

Solstrålarna sprider sig överallt. På träd. På gräset. På himlen och mycket mer.
När solstrålarna finns överallt sådär blir allt finare. Alla saker lyser med sina färger och dansar glatt. Finast av alla dem är du som går glad på gatan framför mig. Ditt bruna hår glänser under solen och du kan inte sluta att le. För en timme sedan när jag höll på att diska och en lysande varm solstråle pressade sig genom persiennerna och mötte mina ögon gjorde jag några smörgåsar och därefter väckte jag dig. Och nu vaknar du som sommaren vaknar till livet. Du log med hela ansiktet och sa att äntligen skulle du få ta på dig den rosa blommiga klänningen för första gången i år.

Havet doftar. Träden lyser grönt. Fåglarna kvittrar.
Vi sitter på gräset och du tar en smörgås. Dina bruna ögon lyser varmt under solen och det ser ut som om honung smälter i dem. Du tittar glatt långt bort mot havet som om det var första gången i ditt liv. Du pekar på blåklockorna, förgätmigejen, himlen och havet och då säger du att allt vackert är blått. Du äter klart och du hittar en buske med något rött i. SMULTRON. Du börjar plocka dem och jag minns en mening i en sommarvisa som vi läste under svenskakursen.
“Och smultron de gör jag åt barna för det tycker jag de ska få”. Det är fuktigt i luften och det börjar blåsa. Du springer till mig och visar mig de där små röda smultronen i din lilla hand. Plötsligt ösregnar det.

Tunna varma regndroppar slår mot oss och det doftar regn från marken. Du springer glad på gatan med smultronen i handen. Havet och himlen blir helt vita, ditt hår är blått som gräset och jag undrar..
Är det solstrålarna som färger allt?
                                                                                                      Nour Al-houda Kanjo

Att läsa ”Ett Skyddsrum i Sverige”

 

Nu finns det Novellprisfestens novellsamlingen att låna på Simrishamns biblioteket. Man kan till och med beställa den från andra bibliotek i Sverige.

Min novell Ett skyddsrum i Sverige som publicerade där vann det första priset i Novellprisfesten 2017. Jag kommer att vara tacksam och glad om ni skickar till mig vad ni tycker om novellen.

Tills nästa gång,
Nour

 

IMG_8083

Min dikt och nationaldagsfirandet

Simrishamn. 6 juni💕🇸🇪
Förra veckan fick jag möjlighet att komma in i programmet för Nationaldagsfirandet i Brunnsparken Simrishamn. Så roligt!! :)🇸🇪
Idag högläste jag min dikt ”Mitt andra hem” vid kommunens nationaldagsfirande. Många blev berörda när de hörde dikten. Diken handlar om Simrishamn, värme och kärlek.
Väldigt tacksam och glad att jag fick möjligheten att komma dit och läsa min dikt. 💗💕🌹
Tack alla som kom idag och stöttat mig!!Det värmer i hjärtat!💗🌼