Nours fikarelease på Simrishamns biblioteket

 

Min första release av Över en fika i Svea Rike slutade igår med boksigneringar och kramar.

Stort tack alla som kom på Fikareleasen och delade med mig den stunden. Tack för era fina presenter och hälsningar. Boken finns nu att köpa hos mig eller på adlibris om du är nyfiken.

På söndag den 17 december klockan 14 har jag en annan novellrelease på Bokhuset i Borrby. Jag läser från min andra novell publicerad i boken ”Jul igen” och berättar om skrivandet i ett samtal med Anna Bernhorn. Alla är hjärtligt välkomna!! 🙂

Se: https://www.facebook.com/BorrbyBokby/?fref=mentions

 

imag0089706781290.jpgreceived_314876982253229-634371063.jpegreceived_314877348919859-1071768929.jpegimg_20171213_2044277041298488507.jpgimg-20171213-wa0000-1791975694.jpgimg-20171213-wa000310033904.jpg

 

Annonser

Min novell vinner i Novellprisfesten!

I oktober såg jag att biblioteken i Solna och Sundbyberg hade en novelltävling för unga som går i skolan och gymnasiet.  Novell Ett skyddsrum i Sverige som jag började skriva i våras i skoaln, tänkte jag på. Jag har jobbat och förbättras den i flera dagar, så jag testade.
Nu fick jag besked att jag är en av de sex vinnarna och novellen kommer att publicera i en novellsamling. Vad kul!
Mitt bidrag Ett skyddsrum i Sverige tar upp temat flykt och möte mellan olika personer. Finalfesten ska vara på torsdag i Solnas biblioteket i Stockholm. Synd att jag inte hinner åka och vara med.
TACK för alla ni som har läst denna novell och hjälpt mig att förbättra den!
Tills nästa gång,
Nour

IMG_8092IMG_8082IMG_8087 (1)IMG_8085 (1)IMG_8083IMG_20171127_210908964

 

Min närmaste vän

Min närmaste vän, Hiba..

Vi flydde kriget i Syrien till Jordanien. Jag bodde i Jordanien i 3 år. Jag hade många trevliga vänner under tiden i Jordanien. Vi flyttade mycket, och vart nytt ställe vi bodde i träffade jag massor av snälla kompisar. Vi träffade varann under sista året på högstadiet, en stressig tid. Man kan säga att vi träffade varandra vid fel tidpunkt. Vi var tvungna att ta studenten i det där året. Man hade ingen tid för vänner och ha kul tillsammans. Vi kunde snacka lite bara under rasterna med andra tjejer, läsa läxorna tillsammans, räkna matte och ibland pratade vi om  livet och kläder och sånt. Hon är en trevlig tjej. Jag var väldigt oroligt och rädd på den tiden. Hon kunde få mig att må bra och få mig att skratta. 

       ”Allt kommer att vara bra med oss” brukade hon säga. Lärarna brukade säga: “ Det finns inga sanna vänner i livet. Nu är ni i samma klass, bryr ni er om varandra men efter examen kommer var och en att gå  sin egen väg och sitt eget liv, sitt eget universitet ”. Jag själv trodde dem, det verkade rätt. Efter studentexamen var det som lärarna sagt ganska sant. Vi kunde bara ha kontakt  med varandra genom Facebook. Vad som hänt med oss? vem som klarat sig och vem som inte klarade examen? Jag var godkänd med höga betyg, jag visste om andra som var godkänd men hon då??

      Det fanns inget på hennes Facebook, så jag ringde henne. Hennes röst brukade vara full av glädje. Nu var var ledsen. Hon var inte godkänt och hon måste repetera allt från början. Det var tragiskt att höra detta faktiskt. Dagarna gick. Alla har börjat läsa på universitetet. Jag kunde inte göra det. Vi visste redan att vi skulle till Sverige. Jag var ledsen eftersom jag skulle lämna ett land som jag hade mycket minne i. Både dåliga och fina minne. Andra visste att vi skulle åka. Jag tyckte att de var avundsjuka. Att resa till “Europa” och särskilt “ Sverige” var “en dröm”. Jo, det var något bra, väldigt bra, men det var ju inte “ himlen” och man kan inte få allt i Sverige som de trodde. Man blir trött. Trött av att resa och börja igen. Att börja från början. När hon fick höra att vi skulle resa träffade vi igen. Hon var palestinier, alltså de som för länge.. länge sen flydde till Jordanien och bodde där.

      Hon har hört mycket om plågan, att det blir krig och man måste lämna sitt hem. Som alltid: “ Allt kommer att gå bra, Nour”. De sista månaderna träffade jag henne mycket, tre gånger faktiskt. De som vi träffade varandra utan skolan, utan stress. Vi åt tillsammans, shoppade tillsammans, promenerade i gamla staden och kom bort. Vi skrattade mycket, och hade kul tillsammans. Nu är jag här i Sverige och skriver på svenska. Hon pluggar hårt och jobbar samtidigt. Vi har fortfarande kontakt med varann. Jag kommer aldrig att glömma bort de dagarna. Vi ringer varandra och pratar i många timmar. Det känns fantastiskt att ha en vän som får dig att må bra och hjälper och stöder dig.

Med kalla vågor till dig

Det här är inläggets utdrag

                                                       

Nour heter jag och jag är 19 år gammal och jag kommer från Syrien. Jag har varit i Sverige i ett år och sju månader. Jag har alltid gillat att skriva. Jag började skriva när jag var nio år gammal. Att skriva är min hobby. Sedan jag kom till Sverige har jag läst svenska på Österlengymnasiet. Förra terminen upptäckte mina lärare att jag var duktig på att skriva inför en uppgift vi hade som handlade om att skriva en mikronovell. Citatet nedanför är av första novell på svenska. Den är med titeln ” Med kalla vågor till dig”och den kommer snart att bli publicerad i en novellantologi som heter Jul igen.


” 
Vad ska jag säga? Om jag talar, skriker högt, gråter intensivt kommer du att höra mig? Ändå vill jag skriva, skriva och skriva. Det är det enda jag kan göra. Jag saknar dig så himla mycket. Livet har ingen mening efter denna dag. Det här landet med den gröna marken och allt som den har givit mig, är inget utan dig. Utan dig, Karim och min lilla Fatima.”

Tack för alla ni fina som uppmuntrade mig alltid att skriv!